Månlandningen

(Månlandaren. Fotot hämtat från Wikipedia.)

 Eller mina funderingar kring tro och vetenskap

Våra grannar lånade ut gamla tidningar av Illustrerad vetenskap. I en av tidningarna var ett mycket bra referat från månlandningen 21 juli 1969.

Just den natten låg vår familj över hos min svärmor och svärfar i Buttle. Tidigt på morgonen gick jag ner i TV rummet och satte på TV n och följde den spännande landningen på månen. Spännande var det och ändå hade jag ingen aning om hur dramatiskt det var. Datorerna 1969 var inte så avancerade som dagens. (Jag har hört någonstans,  att de datorer som hjälpte till med rymdfärden var stora, de fyllde hela rum. En dator med samma kapacitet ryms i dag i en fickdator. (Det är möjligt att jag minns fel, men något ligger det i det.)

300 meter över månens yta upptäcker Neil Armstrong att datorn flyger i blindo och gör att de håller på att landa i en stor krater. Neil tar över styrningen av månlandaren manuellt och försöker hitta en landningsplats. Bränslet räcker bara till några sekunders färd, så det gäller att snabbt hitta en landningsplats. Nå väl, landningen lyckas.

De båda, Neil Armstrong och Edvin ”Buzz” Aldrin, går inte ur månlandaren med det samma. Aldrin firar nattvard först. Han äter bröd och dricker invigt vin som han tidigare tagit emot av en präst. Han gör det ”som en passande gest för en troende att ta vara på det stora ögonblicket”, står det i referatet. Det kan säkert vara så, men jag har också en annan tanke. Man visste ingenting om hur det var att stiga ned på själva månen. De måste ha trott att det kunde vara fara för livet.

De första tolv åren jag var präst var det vanligt att församlingsborna före sin död ville ha nattvarden.  De gjorde sig beredda att dö. Mina tankar går så till Aldrin. Han visste att det kunde vara förenat med livsfara att gå ut på månen, så kanske han också förberedde sig för den annalkande faran.

Michael Collins satt ensam i Apollo 11 och for runt månen, medan han väntade på att de andra skulle återförenas med honom.  Det hela gick väl. De kom tillbaka till jorden.

En bragd utan like.

Minns jag rätt, så läste en av besättningsmännen på Apollo 11, när de kommit närmare jorden och lämnat den sterila månen bakom sig, en av Bibelns skapelseberättelser.

Det finns nog någon som tror, att om man bara är tillräckligt vetenskapligt kunnig, så tror man inte på Gud. Det visar astronauten Aldrin, att så inte är fallet.

Om man tror på att det finns en Gud eller inte måste bero på andra saker. (Det finns naturligtvis också astronomer som är ateister, liksom det också finns människor som inte tror som har helt vanliga jobb).