Stenbrottet

Stenbrott

Buttle stenbrott. Fotot taget av Gunvor Österdahl 2015.

På länsmejeriet i Visby lärde jag mig att trivas. Jag fick stort förtroende av arbetsledningen, eftersom jag tyckte om att arbeta. En morgon innan arbetet på mottagningen hade jag arbetat i källaren med att sprita ost. En ny mejerist hade kommit in från ett nedlagt mejeri på landsbygden och kände inte till mig. Han kom emot mig och skällde som bara den och undrade vad jag hade gjort hela tiden. Jag hade inte gjort ett ”skit”, sa han. Stolt som jag var, gick jag direkt  till disponenten och sa upp mig. Han försökte övertala mig att inte sluta, men jag stod fast vid mitt beslut.

På så sätt kom jag att arbeta i Buttle stenbrott. Arbetet innebar, att vi slog sönder sten i mindre bitar, 10 – 15 cm stora. Sen lastade vi sten för hand och kastade upp stenen på traktorflak. Stenen kördes till kalkugnen på Roma sockerbruk.
Eller för att ta det från början. ”Sprängarbasen” borrade djupa hål uppifrån och ner i bergväggen. Borren drevs av en kompressor. Sen laddade han med dynamit.  Storskottet slet ut en bit av bergväggen. Det kunde vara stora stenbumlingar som kom ut. Då borrade sprängarbasen hål i dem och laddade på nytt med dynamit. Varje laddning hade en meters stubintråd. Sen blev det vi arbetare som tillsammans med sprängarbasen fick i uppgift att tända stubintrådarna. Några kunde tända 7-8 stycken innan de gick i skydd. Det blev lite av en tävling om vem som kunde tända flest. Jag var harig och vågade inte tända fler än två, innan jag sprang i skydd.
Sen fick vi slå sönder stenen med slägga som jag berättade om ovan.

Buttle stenbrott låg under Roma sockerbruk. De behandlade arbetarna lite konstigt, tyckte jag. För att slippa att ge arbetarna traktamente, så sas de upp  efter vintern, då man hade arbetat i Roma sockerbruk, för att nästa dag anställas  i Buttle stenbrott.
Jag var ung och dum och något av en idealist, så jag började ta i det där, med som jag tyckte konstiga anställningen. Jag skulle aldrig ha gjort det i dag. Det innebar många skrivelser fram och tillbaka.

En gång minns jag, blev jag kallad upp till något slags sammanträde med styrelsen för Roma sockerbruk. Jag åkte i mina arbetskläder, som jag hade i stenbrottet och kom till ett sammanträdesrum med jättefina sammetsmöbler och till herrar klädda i fina kostymer. Jag var nervös och visste ingenting om någon föredragningslista. Jag kom in på fel ställe med mitt inlägg och blev åthutad av ordföranden. Tala om att känna sig liten. Om jag vann striden eller inte, vet jag inte. Strax efteråt lades stenbrottet i Buttle ner. Kanske var det min skuld. Jag slutade i alla fall frivilligt, för jag hade fått möjlighet att studera.

Jag tycker det är roligt att skriva, men gör nu ett uppehåll ”Time out” från skrivandet, men återkommer.

Tack alla ni som orkat läsa min blogg.

 

7 reaktioner till “Stenbrottet”

  1. Tack Sune, för dina personliga tankar om livet och världen. Hoppas du återkommer snart med ytterligare funderingar och minnen.

    Gilla

  2. Det låter inte som harighet för min del att ta vara på livet och inte ”dansa” med dynamit, det låter mer som vanligt folkvett. Tack för alla fina berättelser! Väldigt spännande att läsa

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: